Like a Fairytale
Höstens färger är slut. Har bleknat. Sorgligt. Höstens värme och färger är borta ur mitt bröst. Mitt hjärta värker från kölden som kommer blåsande, blåsandes iväg med värmen i min kropp. Tänk ändå att vara ett löv. Lövet som lyfter från trädkronan och flyger iväg, högt, högt upp. Med en utsikt så fin. Som jag bara skulle få drömma om, i drömmarnas värld. En värld jag är så långt ifrån. Men som jag närmar mig lite närmre varje dag. En dag finns jag där, i drömmarnas land, fast inte längre kvar på jorden. Jag svävar fritt bland molnen där alla drömmar slår in, likt en saga. Like a Fairytale. För varje dröm som slår in här, så öppnas porten in lite mer. För att släppa ut sin magi, sprida hopp och tro. Att glädjas av det fina. Att få skapa drömmar är det finaste som finns.
Kliva in i en annan värld, och drömma sig bort.
Åh, jag älskar när man får kliva in i en annan värld. Få drömma sig bort, när ens egen värld inte är sådär perfekt. När man vill glömma allt. Att få vara en del av en underbar berättelse. Önska att man var en del av den, att den aldrig skulle ta slut och att man fick vara i en annan värld för en stund. Men precis som allt annat, tar verkligheten över och man får återvända till sin plats i livet. Den värsta känslan! Man önskar att man var hon, den där flickan i berättelsen eller bara vara den där katten som ligger i hennes knä. Bara man fick vara med. När man är med, då känner man personens känslor. Man känner lyckan, man känner hatet, rädslan och oron. Man blir i det tillstånd som den person är. Ibland är det vi, vi två som blir en. Förenade till en person, fast sen återvänder man. Till verkligheten. När man inser att det inte går, att man inte är den där personen. Att karaktärerna inte finns på riktigt. Och att de aldrig kommer att göra det heller.
Bild från Öland. Förlåt för mitt dåliga bild val. Passar inte till texten direkt. Ska bli bättre. Snart.
Let the music speak.
Varför bloggar jag?
Jag vill dela med mig av saker jag upplever, finner och tycker om. Saker jag vill bevara. De saker jag skulle vilja plocka fram om några år igen och läsa igenom.
Jag är så rädd att det ska börja brinna i mitt hus. Att allt jag igenom åren samlat på mig, försvinner. Försvinner bort till en plats där jag inte kan nå dem. Det tycker jag är...sorgligt, om det skulle hända. Så när jag ändå har chansen, så delar jag med mig av allt jag samlat på mig, det som jag tycker är värt att spara. Så allt jag kan hoppas på är att ni också tycker det är något att ta del av, kanske spara någonstans ? Men det är inte allt. Med mina texter så vill jag förbättra mig. Jag vill vara säker på dem. Att de är det bästa jag kunde får ut just då. Just i det ögonblicket. Men som alla andra så vet jag att det alltid går att göra bättre ifrån sig, men jag vill inte vara en perfektionist. Jag vet att jag kan vara det ibland. Visst vill jag att mina texter ska vara bra, men jag vill kunna säga till mig själv ”Det här är bra, du vet att du kan bättre, men du kan inte sitta här hela kvällen för att göra den bättre än vad den redan är. Då får kämpa lite mer nästa gång istället.” Jag vill inte slösa bort annan tid över att vara frustrerad över att den texten inte blev den bästa. Jag vill känna mig nöjd över den istället.
När det gäller fotografierna och kameran, vill jag såklart också utvecklas, och jag ser detta som en möjlighet att göra det. Att hitta nya sätt att fota och öva. Bli frustrerad över att jag inte har någon fotoinspiration, hitta inspirationen och bli nöjd över resultatet, och samtidigt utvecklas.
Tankar ♥
Jag går långsamt, enligt andra, men jag gillar det. Det känns skönt och jag känner liksom inte att jag behöver stressa utan kan ta allt lugnt och fortfarande hinna i tid. Den stunden jag går tänker jag på annat, sånt som fylls i min hjärna dagligen {antagligen på natten också}. Det är skönt att strosa runt, bara gå och tänka utan att ha något mål att gå till. Någon stans jag måste gå, då är det som bäst. Att få gå in i mina tankar, min egen lilla värld där jag trivs bäst, men trots att jag är där, märker och hör världen som existerar runt mig. Jag lever i två världar, min och den riktiga. Det bästa med det är att man kan försvinna in i den andra när den fösta {och riktiga} inte duger till. Men sen måste man återvända till verkligheten. Där man lever.
Drömmar och mål i livet är en viktig del, speciellt för mig. Att man ska ta sig till sin dröm planet och leva där. Så egentligen borde jag skynda mig, med tanke på allt jag vill göra, men det är så skönt att gå långsamt, att kliva in i den andra världen och glömma bort allt för en stund. I den stunden får jag många tankar, vissa bra, vissa dåliga. Men för mig är det viktigt att jag skriver ner allt så fort jag kan, för annars försvinner dem och kommer antagligen inte tillbaka. Fast ibland, när tex en berättelse börjar att formas i mitt huvud är det inte bara att rusa fram till ett papper, utan jag går i lugn takt och sätter mig på stolen, drar fram ett papper och en penna och skriver allt som finns där inne. Alla tankar flyter ut och bildar ord, meningar som till slut blir kladd. Men för mig är det viktigt, att jag skriver ner allt som flyter runt i min hjärna. Att lägga alla tankar på plats.
Om jag istället skulle rusa fram till pappret skulle historien kapas och jag kan då inte fortsätta på den, trots hur många försök och hur mycket jag än försöker går det inte. Den är för evigt kapad och blir sedan liggande och tillslut blir den slängd och så var den tanken förstörd. Så hände det med en berättelse som skapades, jag sprang efter pappret i all hast, men när jag väl skulle skriva ner allt fanns bara ”sjöjungfru som förlorat sina föräldrar” i mitt huvud. Inget annat. Jag försökte i panik leta igenom hela min hjärna på resten, men allt var borta. Jag blev så klart frustrerad och arg. Detta gör jag aldrig mer om. Jag vill att mina tankar ska vara hela och sedan bli till en idé, en händelse, en text eller sak. Jag vill att mina tankar ska vara levande, färgglada och flödande. Jag vill att andra ska ta del av det jag kan skapa och det är en anledning varför jag skapade en blogg. Jag vill dela med mig av det jag kan. Jag vill visa världen vem jag är och för att förstå mig, måste du förstå mina tankar. Mina tankar är jag. Jag lever och är mina tankar, så ta del av dem, om du vill, eller bara låt dem flyta iväg med vinden och låta någon annan som vill ta del av dem.
Secretsofbutterflies
Att försöka skriva ner sina känslor, sina dagar, ska jag nu försöka göra dessa kommande år, förhoppningsvis, om jag inte hinner tröttna innan.
Jag tycker det är svårt, att skriva ner sina tankar och sen låta andra se och tycka. Tänk om ni inte gillar det ni ser? Ska jag då fortsätta att skriva ? Eller ska jag ge upp och behålla mina tankar för mig själv eller enbart skriva, fast ingen får någonsin läsa?
I hela mitt liv, så långt jag kan minnas, har mina tankar bestått av ideér, tips, sagor, fantasier och nu ska jag börja skriva ner allt på ett papper och låta andra läsa. Jag hoppas ni vet att det är svårt, att alla kan se det jag har hållit inne i så många år. Att vissa mina största gömmor, mina hemligheter. Viserligen är det nog inga riktiga hemligheter, men fortfarande är det något som har hållits gömd från allt ont. Jag hoppas ni kommer gilla det ni ser, ifall inte, klicka ner sidan, glöm det du precis läste, radera det från ditt minne så slipper du lägga din tid på sådant som du inte gillar.
Jag gillar inte texter på bloggar som beskriver ens vardag, fast man inte upplevt något intressant.
Och eftersom jag inte upplever något intressant dagligen kommer inte jag skriva så som [nästan] alla skriver om.
Jag vill att min blogg ska vara speciell, unik. Jag vill att den ska vara personlig, och hur mer personligt kan inte änns tankar bli?
Välkomen till Secretsofbutterflies
Bilden är inte min.
