Jag går långsamt, enligt andra, men jag gillar det. Det känns skönt och jag känner liksom inte att jag behöver stressa utan kan ta allt lugnt och fortfarande hinna i tid. Den stunden jag går tänker jag på annat, sånt som fylls i min hjärna dagligen {antagligen på natten också}. Det är skönt att strosa runt, bara gå och tänka utan att ha något mål att gå till. Någon stans jag måste gå, då är det som bäst. Att få gå in i mina tankar, min egen lilla värld där jag trivs bäst, men trots att jag är där, märker och hör världen som existerar runt mig. Jag lever i två världar, min och den riktiga. Det bästa med det är att man kan försvinna in i den andra när den fösta {och riktiga} inte duger till. Men sen måste man återvända till verkligheten. Där man lever.

Drömmar och mål i livet är en viktig del, speciellt för mig. Att man ska ta sig till sin dröm planet och leva där. Så egentligen borde jag skynda mig, med tanke på allt jag vill göra, men det är så skönt att gå långsamt, att kliva in i den andra världen och glömma bort allt för en stund. I den stunden får jag många tankar, vissa bra, vissa dåliga. Men för mig är det viktigt att jag skriver ner allt så fort jag kan, för annars försvinner dem och kommer antagligen inte tillbaka. Fast ibland, när tex en berättelse börjar att formas i mitt huvud är det inte bara att rusa fram till ett papper, utan jag går i lugn takt och sätter mig på stolen, drar fram ett papper och en penna och skriver allt som finns där inne. Alla tankar flyter ut och bildar ord, meningar som till slut blir kladd. Men för mig är det viktigt, att jag skriver ner allt som flyter runt i min hjärna. Att lägga alla tankar på plats.

Om jag istället skulle rusa fram till pappret skulle historien kapas och jag kan då inte fortsätta på den, trots hur många försök och hur mycket jag än försöker går det inte. Den är för evigt kapad och blir sedan liggande och tillslut blir den slängd och så var den tanken förstörd. Så hände det med en berättelse som skapades, jag sprang efter pappret i all hast, men när jag väl skulle skriva ner allt fanns bara ”sjöjungfru som förlorat sina föräldrar” i mitt huvud. Inget annat. Jag försökte i panik leta igenom hela min hjärna på resten, men allt var borta. Jag blev så klart frustrerad och arg. Detta gör jag aldrig mer om. Jag vill att mina tankar ska vara hela och sedan bli till en idé, en händelse, en text eller sak. Jag vill att mina tankar ska vara levande, färgglada och flödande. Jag vill att andra ska ta del av det jag kan skapa och det är en anledning varför jag skapade en blogg. Jag vill dela med mig av det jag kan. Jag vill visa världen vem jag är och för att förstå mig, måste du förstå mina tankar. Mina tankar är jag. Jag lever och är mina tankar, så ta del av dem, om du vill, eller bara låt dem flyta iväg med vinden och låta någon annan som vill ta del av dem.