Den här kanske inte är den bästa. Jag gjorde den i skolan och var tvungen att ha med ett antal ord. Läs och se vad du tycker.

 

Är det meningen att det ska hända mig ? Är det här ödet ? Min väg i livet ?

Att jag ska dö, när alla andra får leva. Fortsätta sina liv, precis som vanligt. Jag kommer aldrig mer kunna springa ner till Ica när mjölken är slut eller till apoteket när mamma behövde något mot sin smärta och samtidigt överraska min mamma med blommor från den älskade blomsterhandeln, den jag och pappa alltid brukade gå in i när vi ville ge mamma något extra, speciellt nu. När hon har förlorat oss båda. Nu när hon behöver oss som mest, nu när hennes tårar rinner ner för hennes kind. Hon behöver stöd. Hon behöver oss, mig. Jag önskar jag kunde få leva om mitt liv igen, veta vad jag ska göra, för att göra det rätt.

 

Min hand gled längs den svarta kistan, trots att jag inte ville behövde jag få bekräftelse att han verkligen var död, att han inte fanns i mitt liv längre. Jag tog ett steg fram och stirrade på den bleka handen på hans bröst, men handen försvann i loppet av några sekunder och jag kände att min kind blöttes ner av mina tårar. Jag försökte irriterat blinka bort dem samtidigt som min hand letade efter hans. Men allt jag kunde nå var faktumet att han var död, borta från mitt liv. En stor kista, en stor man. Båda två borta för alltid och jag lämnar begravningsbyrån i hopp om att inte återvända dit, men jag hade så fel.

 

Allt är mitt fel, min död, min fars död. Jag, Alice är nu en liten ängel, frun säger det till mig. Att jag är min mammas Skyddsängel, så som min far var för mig. Hon säger att jag ska komma till ett bättre ställe. Jag skulle vilja tro det, men jag kan inte. Det känns inte rätt. Är det inte så här jag ska leva ? Att skydda min mamma när jag försvann ifrån henne. När allt var som svårast. Förlåt. Jag önskar jag kunde säga det till dig. Att jag ska vaka över dig. Att jag fortfarande finns kvar.

 

Jag tänker tillbaka till sista dagen i mitt liv. Rummet längst bort i korridoren. 15 11. Min blick söker efter en utväg. Jag vill inte vara här. Inte ens i tanken. Jag vill tillbaka ut, till friheten. Jag vill ta närmsta taxi till himmelriket, jag vill inte vara här och plågas. Jag vill bort så fort som möjligt. Jag vill till min far.

 

En lång farbror kommer mot mig och ber mig kliva in i rummet. Dr. Larsson. Jag ser hans sorgsna blick mot mig. Jag vet vad som kommer nu. Men jag vill inte. Jag vill inte få reda på att cancern tagit tag i mig, växer sig starkare för varje dag medan jag blir allt svagare.

Bakom honom kliver en annan man in. Lars Karlsson.

Tanken blir till en dimma och försvinner tillbaka till verkligheten. Min verklighet.

 

Tiden går och jag vet att jag bör stanna, men mamma, jag vet att du klarar dig nu. Banken har godkänt att du får flytta. Möbelhandeln levererar dina nya möbler nästa vecka. Ess flytt service tar med dina saker, dina minnen du vill ha kvar av oss. Vi båda ska gå vidare nu. Men mamma glöm mig inte. Jag lämnar dig i mörkret, lämnar dig med ljuset inom dig. Hej då mamma. Vi ses snart igen. Då ses vi här, Operan: 031 7110227. Jag väntar här på dig. Jag älskar dig.