Under löven, det var där vi var. Där jag fick min riktiga första kyss. Han hade dragit mig in till sig, långsamt närmade han sig mina läppar. Jag kände piret väga i magen, fjärilarna som flög. Det var då våra läppar mötes. I mörkret där ingen såg. Där ingen någonsin går, förutom vi. Dit jag återvänder när jag är ledsen, ingen vet varför förutom jag. Ingen vet vad som hände där. Ingen vet att det var där jag var lycklig för första gången. Ingen förutom jag.

gräva ner mig i stora högar av filtar, kuddar och tjocka täcken

En fågel, två fåglar. Det känns som flera, men jag är inte säker. De flyger för snabbt för att ögat ska kunna ha en chans att se. En fågel, två fåglar över trädens höga toppar. Långt uppe, där jag inte kan nå dem. En fågel, två
fåglar. Du är en av dem.

 

.

Åh, jag älskar när man får kliva in i en annan värld. Få drömma sig bort, när ens egen värld inte är sådär perfekt. När man vill glömma allt. Att få vara en del av en underbar berättelse. Önska att man var en del av den, att den aldrig skulle ta slut och att man fick vara i en annan värld för en stund. Men precis som allt annat, tar verkligheten över och man får återvända till sin plats i livet. Den värsta känslan! Man önskar att man var hon, den där flickan i berättelsen eller bara vara den där katten som ligger i hennes knä. Bara man fick vara med. När man är med, då känner man personens känslor. Man känner lyckan, man känner hatet, rädslan och oron. Man blir i det tillstånd som den person är. Ibland är det vi, vi två som blir en. Förenade till en person, fast sen återvänder man. Till verkligheten. När man inser att det inte går, att man inte är den där personen. Att karaktärerna inte finns på riktigt. Och att de aldrig kommer att göra det heller.

 

Bild från Öland. Förlåt för mitt dåliga bild val. Passar inte till texten direkt. Ska bli bättre. Snart.

 

Den här kanske inte är den bästa. Jag gjorde den i skolan och var tvungen att ha med ett antal ord. Läs och se vad du tycker.

 

Är det meningen att det ska hända mig ? Är det här ödet ? Min väg i livet ?

Att jag ska dö, när alla andra får leva. Fortsätta sina liv, precis som vanligt. Jag kommer aldrig mer kunna springa ner till Ica när mjölken är slut eller till apoteket när mamma behövde något mot sin smärta och samtidigt överraska min mamma med blommor från den älskade blomsterhandeln, den jag och pappa alltid brukade gå in i när vi ville ge mamma något extra, speciellt nu. När hon har förlorat oss båda. Nu när hon behöver oss som mest, nu när hennes tårar rinner ner för hennes kind. Hon behöver stöd. Hon behöver oss, mig. Jag önskar jag kunde få leva om mitt liv igen, veta vad jag ska göra, för att göra det rätt.

 

Min hand gled längs den svarta kistan, trots att jag inte ville behövde jag få bekräftelse att han verkligen var död, att han inte fanns i mitt liv längre. Jag tog ett steg fram och stirrade på den bleka handen på hans bröst, men handen försvann i loppet av några sekunder och jag kände att min kind blöttes ner av mina tårar. Jag försökte irriterat blinka bort dem samtidigt som min hand letade efter hans. Men allt jag kunde nå var faktumet att han var död, borta från mitt liv. En stor kista, en stor man. Båda två borta för alltid och jag lämnar begravningsbyrån i hopp om att inte återvända dit, men jag hade så fel.

 

Allt är mitt fel, min död, min fars död. Jag, Alice är nu en liten ängel, frun säger det till mig. Att jag är min mammas Skyddsängel, så som min far var för mig. Hon säger att jag ska komma till ett bättre ställe. Jag skulle vilja tro det, men jag kan inte. Det känns inte rätt. Är det inte så här jag ska leva ? Att skydda min mamma när jag försvann ifrån henne. När allt var som svårast. Förlåt. Jag önskar jag kunde säga det till dig. Att jag ska vaka över dig. Att jag fortfarande finns kvar.

 

Jag tänker tillbaka till sista dagen i mitt liv. Rummet längst bort i korridoren. 15 11. Min blick söker efter en utväg. Jag vill inte vara här. Inte ens i tanken. Jag vill tillbaka ut, till friheten. Jag vill ta närmsta taxi till himmelriket, jag vill inte vara här och plågas. Jag vill bort så fort som möjligt. Jag vill till min far.

 

En lång farbror kommer mot mig och ber mig kliva in i rummet. Dr. Larsson. Jag ser hans sorgsna blick mot mig. Jag vet vad som kommer nu. Men jag vill inte. Jag vill inte få reda på att cancern tagit tag i mig, växer sig starkare för varje dag medan jag blir allt svagare.

Bakom honom kliver en annan man in. Lars Karlsson.

Tanken blir till en dimma och försvinner tillbaka till verkligheten. Min verklighet.

 

Tiden går och jag vet att jag bör stanna, men mamma, jag vet att du klarar dig nu. Banken har godkänt att du får flytta. Möbelhandeln levererar dina nya möbler nästa vecka. Ess flytt service tar med dina saker, dina minnen du vill ha kvar av oss. Vi båda ska gå vidare nu. Men mamma glöm mig inte. Jag lämnar dig i mörkret, lämnar dig med ljuset inom dig. Hej då mamma. Vi ses snart igen. Då ses vi här, Operan: 031 7110227. Jag väntar här på dig. Jag älskar dig.

 

Mango ♥ Vaniljyoghurt ♥ Grädde

Jag har funderat ett att göra ett projekt, ”Fairy Tale Explosion”. Det innebär att under en vecka har jag en saga som tema, ex. Askungen. Under hela den veckan kommer allt, eller det mesta handla om Askungen. Alla texter, recept, tips {m.m.}. Mellan varje tema är det paus, eftersom jag vill få ledigt mellan och även ha tid att planera inför nästa del. Jag gör det här dels för att utvecklas, men samtidigt ha kul på vägen, att inspirera och nya idéer. Håll utskick efter ”Fairy Tale Explosion”.  

 

Just nu blir det lite tid på min blogg, och mycke tid på andras bloggar. Min inspiration ligger i botten och jag skulle behöva få en liten glöd. Jag ska försöka skriva så mycket jag kan. Inte tänka, bara skriva. Kanske kan det hjälpa mig ? hmm.. hoppas. Just nu spelas musiken högt i mina hörlurar och försöker få mig att skriva. Att få inspiration från låtarna, att känna musikens rytm, att få sångens känslor till mig och sedan ner på mitt papper. Att se bokstav för bokstav bildar ord, att ord för ord bildar meningar. Meningar som bildar texter, helst långa. Långa, fina, inspirerade texter som kommer från mitt hjärta, inte något snabbt skrivit om någon dålig smörja. Sånt vill vi inte ha här, vi vill ha fina texter. Såna som betyder något. De som gör att du vill fortsätta läsa och vill ha mer. Något som gör mig skriv galen och när jag får ut mina känslor på ett papper, det är såna vi vill ha. Men det funkar inte utan inspiration, jag funkar inte utan inspiration. 

Under de kommande dagarna, veckorna ska jag skriva, skriva och åter skriva. Om inget speciellt egentligen, utan bara för att skriva. Att få tillbaka min inspiration. Hoppas det kan hjälpa.